overwhelming.

"I found a place so safe, not a single tear
the first time in my life, and now it's so clear
feel calm, I belong, I'm so happy here
it's so strong and now I let myself be sincere"...

jag kom hem från växjö i går natt. vi höll KNAPPT på att komma hem p.g.a. att bensinsen höll på att ta slut. vi körde typ åtta mil på tom tank innan vi hittade en mack. haha. superbilen! men oj, säger jag bara. vilken stad, vilket universitet, vilken upplevelse! jag och mamma åkte hemifrån i torsdags förmiddag, stannade i gränna på vägen ner och handlade polkagrisar, fortsatte mot växjö och bodde på ett lyxigt golfhotell. vi skulle egentligen bo på ett vandrarhem, men hon som ägde det screwed up och glömde skriva in oss som bokade, så hon ordnade så vi fick på bo på det alldeles nyöppnat golfhotellet för vandrarhemspris. vi betalade alltså ca 250 kr/person för en natt på hotellet + frukost, ca en tredjedel av vad det egentligen skulle kostat. tanten på vandrarhemmet fick betala mellanskillnaden. jag duschade extra länge på kvällen, bara för att badrummet var så fresh. haha. rummet såg ut som taget ur en inredningstidning, och det luktade sådär nytt. härligt! jag lovade att tipsa pappa om hotellet, eftersom han spelar golf. han kan bo där när han är och hälsar på mig. ;D men iaf... :p efter vi plockat in våra saker på hotellrummet åkte vi ner på stan och cruisade en sväng, samt åkte förbi universitetet och tittade var vi skulle befinna oss nästa dag. öppet hus i går var lärorikt. vi fick en guidad tour av en f.d. student som numera är anställd. han visade runt på campus och gav oss en massa nödvändiga tips. han visade samhällsbyggnaden där jag kommer tillbringa större delen av de kommande tre, åtminstone två, åren. jag ska ju läsa internationell samhällsvetenskap med ev. freds- och utvecklingsstudier som inriktning. de två första åren studerar jag i växjö, men tredje året får jag studera utomlands på valfritt universitet, om jag vill, vilket jag självklart kommer att göra. i går fick jag reda på att hela första året kommer att undervisas på engelska, vilket jag inte visste innan. haha. jag trodde bara det skulle vara vissa lektioner, men det är tydligen hela året tillsammans med utländska studenter från hela världen. lär bli kul. :) anyways. efter öppet hus åkte vi in till stan och åt pizza på palladium, och det var de godaste pizzan jag någonsin ätit! tunn, knaprig botten med färska råvaror, inte sådär flottig som pizzor brukar vara. kostade inte 30 spänn direkt, men jag betalar hellre lite extra för riktig mat. kaffet var tydligen också jättegott, enligt mamma. alla vi pratat med har rekommenderat palladium, så där kommer jag definitivt att hänga i höst. ;)

kvällen innan åkte vi förbi sigfridsområdet där jag anmält mig till en lägenhet. lägenheten verkar verkligen jättefin. hela huset är nybyggt, 2005, vilket innebär att inredningen också är helt ny. kyl, frys, ugn, allt sånt. och så är det stora fina fönster, vilket gör att lägenheten känns större. den är ju trots allt bara på 26,4 kvm. :p den jag anmält mig till ligger högst upp, på fjärde våningen. det enda som möjligen kan vara ett minus är att det ligger ett mentalsjukhus precis bakom huset. haha. men det ligger ju ett dagis där, och vågar barnfamiljer bo där vågar jag med. jag kan ju trots allt karate. ;p ha. plus att det ligger en busshållplats precis ovanför området, och så finns det cykelbana hela vägen till universitetet (det tar bara en kvart att cykla), så jag behöver egentligen inte gå förbi mentalsjukhuset och genom parkerna, om jag inte vill. men på dagarna kommer jag nog cykla där, för det är ett fint område. jaja. man får se. men jag hoppas verkligen, verkligen att jag får lägenheten, för jag känner att jag skulle trivas där, att det liksom är meningen att jag ska bo där för att toughen up och känna att jag klarar av det. få bättre självförtroende, helt enkelt. tyvärr är det jag + sex andra som står i kö på den lägenheten, och fler lär det bli. man får anmäla sitt intresse tills på torsdag, så jag hoppas antingen att de säger nej, eller att jag har samlat ihop flest poäng. håll tummarna för mig!

jag känner mig... jag vet inte. det bara snurrar i huvudet. jag är alldeles pirrig inför allt det här nya. det är en skön känsla, men det är samtidigt lite läskigt. jag ska flytta till en stad jag bara varit i en gång förut, där jag inte känner någon och där universitetet är lika stort som en helt egen stad. 14.000 elever. damn, alltså. med mitt lokalsinne lär jag väl tappa bort mig och missa uppropet. jaja. det löser sig nog. det är iaf minst en i samma situation som mig. min lillebror har ju pluggat ett år i spanien, kom hem i juni, och jag och mamma träffade hans rektor på öppet hus i går, och med sig hade hon sin dotter som också ska börja plugga på växjö i höst. dock inte samma program som mig, utan information, eller nåt sånt. vi började prata lite om allt möjligt, och hon känner inte heller någon i växjö och har ingen bostad. hon har inte ens några möbler eftersom hon bott utomlands. hon har tydligen bott i spanien, sydafrika, australien och nu senast london. jag är jätteavis, men vi har iaf resor som ett gemensamt intresse. hon är lika gammal som mig, och hon hade så skön attityd och inställning till allt. ha. "hade jag inte kommit in på växjö universitet hade jag inte brytt mig", "jag har typ bara tre poäng i bostadskön, men det löser sig", och "tar det slut med min pojkvän så gör det. det är inget att göra åt." haha. jag diggar bruden. typisk australiensisk inställning. no worries, liksom. vi bytte nummer, så vi ska höras av om det blir alltför ensamt i höst. :p jag känner iaf att det här kommer bli väldigt bra. jag känner att jag äntligen hittat min plats här i livet. jag får komma till en ny stad, träffa människor från hela världen, studera det jag verkligen är intresserad av och växa som person. september är början på något stort...