emotion sickness.

"contained in my cotton crib
where I feel no turbulence
the ocean sleeps upon a shelf
and it feeds my apathy"...



jag börjar nästan gråta när jag hör den låten, tycker den är så obeskrivligt vacker. sugen på att börja spela piano igen blir jag också.

jag har bestämt mig för att ta tag i mig själv, jag har verkligen let myself go under de senaste åren. jag ska skaffa mig ett liv! i höst ska jag fokusera på studierna men samtidigt ha kul, inte bli deprimerad och sjuk i månader p.g.a. det som förra året. jag ska fokusera och blicka framåt, se att studierna kommer leda till någonting bra, så som jobb samt boende i australien/utomlands, och att de därför är viktiga. redan i sommar ska jag börja förändra mitt tanke- och levnadssätt, det här håller inte. jag bryr mig verkligen inte, äter vad jag känner för utan att tänka på konsekvenserna. konsekvenserna är att jag gått upp ca tio kg de senaste åren + aldrig har nån energi, vilket får mitt självförtroende att bli ännu sämre, och när jag inte trivs i mig själv går allt annat också utför. det är en ond cirkel. jag förstår dock inte varför jag är så himla deprimerad hela tiden, jag blir så förbannad på mig själv som gnäller över mitt bekväma liv när barn i afrika dör dagligen. jag har bekanta som lider av handikappande och dödliga sjukdomar, och de är mer positiva och har mer livsglädje än mig. VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG?! jag har en underbar familj, har inte långt kvar på min universitetsutbildning, jag är frisk (iaf fysiskt); hela världen ligger för mina fötter. ibland tänker jag att jag borde skaffa hund eller barn; något som ger mig något att leva för, något som tar bort fokus från mig själv, men det är ju verkligen inte rätt. och varför räcker inte min familj som något att leva för? jag känner mig hela tiden tom och ensam, som att det är något som saknas i mitt liv. jag försöker fylla det där tomrummet på olika sätt, genom shopping t.ex., men det är ju såklart inte rätt sätt. jag önskar bara jag kunde må bra i mig själv, vara nöjd med mig själv som jag är samt vara lycklig oavsett om jag är ensam eller i ett förhållande. jag vill inte vara beroende av någon annan för min egen lycka.

jag ska ta mig igenom det här, så är det bara. jag SKA ta mig igenom det här. som mamma alltid brukar säga; "du har varit en kämpe från dag ett."

kommer man någonsin bli bekväm i sitt eget skinn och vara helt lycklig? jag vet inte.

kan någon ta bort den konstanta klumpen i min mage?

(nu blev det ett sånt där djupt inlägg, bara för det...)