stairway to heaven.

är hemma i sthlm nu, kom i går kväll. tog första bästa tåg efter att jag hade fått reda på att farfar gick bort i går förmiddags. för mig var det ett självklart val, familjen kommer före allt. iaf för mig. jag ville hem till pappa.

är hemma hos pappa nu och tar hand om honom. i kväll kommer bror också, det ska bli skönt att vara samlad hela familjen. i dag jobbar pappa halvdag. jag förväntade mig inget annat. alla hanterar sorg på olika sätt; vissa stannar hemma och drar täcket över huvudet medan andra jobbar och på olika sätt sysselsätter sig för att slippa tänka på det. inget sätt är fel, folk hanterar situationer på olika sätt bara.

situationen är konstig. jag saknar farfar såklart, men samtidigt är det som att ingenting har förändrats. det är nog på begravningen jag kommer inse det... att jag aldrig mer kommer få krama honom, aldrig mer kommer få ta del av hans torra humor, aldrig mer kommer få lyssna på hans historier från förr. jag kommer sakna farfar, även fast jag aldrig var nära honom. han var svår att komma in på djupet, men som pappa sa i går; även om farfar aldrig var en "mysig" person så ställde han alltid upp, fanns alltid där. när vi träffades ville han ofta ta mig i handen, men jag gav honom alltid en stor kram och pussade honom på kinden istället. men han blev ändå 92 år gammal, och han växte upp med att vara artig och inte ha särskilt mycket kroppskontakt eller visa känslor. dock lärde han sig till slut att det inte funkade med ett handslag på mig.

farfar var verkligen en väluppfostrad, artig och vältalig man. han höll alltid upp dörrar, hälsade med ett fast handslag, och han var alltid välklädd. jag kommer minnas farfar som mannen med stora öron och grymmaste polisongerna i stan som alltid hade en stilren rock, snygg hatt och cool käpp. han hade stil, min farfar.

det är mycket jag kommer sakna med farfar. jag kommer sakna hur han berättade historier från andra värlskriget och från när han och pappa precis hade startat företaget. och jag kommer sakna hur han alltid tjatade om sin vackra utsikt och hur han alltid pekade på lägenheten där greta garbo hade bott. jag kommer t.o.m. sakna hur han klagade på precis ALLT, från dålig service till skrikande småbarn på restauranger.

jag är ledsen att han hann gå bort innan jag hann hem. jag skulle åkt hem i går för att träffa honom, men precis när jag tänkte boka tåg ringde pappa och sa att han hade gått bort en timme tidigare. just då kändes det orättvist; varför fick jag inte krama om honom en sista gång? VARFÖR?! men jag tror det finns en mening med allt. det var inte meningen att jag skulle se honom i det tillståndet; en spillra av sitt forna jag. jag skulle inte se hur den f.d. sportiga personen och affärsmannen hade tynat bort och inte kunde ta sig ur sängen själv eller göra sig förstådd. it wasn't meant to be... mamma berättade iaf att när hon hälsade på honom på sjukhuset för några veckor sen reagerade han knappt alls när hon pratade, förutom när hon sa att hon skulle hälsa från mig och viktor. då vände han sig om, tittade på henne och log. det värmde i hjärtat när jag hörde det.

jag vet att han har det bättre nu, för jag tror på ett liv efter döden. nu slipper han ha krämpor och vara ensam (jag tror iaf han var ensam). nu är han äntligen återförenad med min farmor, med sin älskade fru som han alltid pratade om.


farfar och jag:

älskar dig, farfar.