take her out.

jag sitter och pluggar för fullt, ska lämna in en uppsats i morgon eftermiddag. alltid när jag har mycket att göra glider mina tankar iväg till andra platser, vilket kanske är bra. jag tror det är en slags försvarsmekanism som skyddar en från misär/boredom. daydreamin' is the shit. har de senaste dagarna lyssnat på all slags musik med daniel johns. som de flesta vet är jag besatt av honom, jag tycker han är ett musikaliskt geni, and that's that. för er som inte vet så är dan sångare i bl.a. silverchair, och så var han gift med natalie imbruglia. google it! fatta hur lycklig jag var när jag gick förbi han och hans modellflickvän på gatan i sydney... man, ord kan inte beskriva. aaaanywho. just nu lyssnar jag på ett av hans sidoprojekt med paul mac, ett band de hade en kort period. de kallade sig "I can't believe it's not rock!". som vanligt är daniels stämma divine, han har en av de skönaste röster jag någonsin hört. hans röst är så mjuk, så len, men ändå kan han "ryta till" ibland. hans röst smeker mina trumhinnor. haha. okej, enough with the gayness; let's do this shit:



här är en gammal intervju med dan och paul från när de spelade i the dissociatives (grymt band, grymt rolig intervju. and, oh, how I love the australian accent):



och här är ett uppträdande från samma tillfälle (jag ryser varje gång jag hör hans skrik på slutet):



eftersom de är från australien kommer jag självklart att tänka på då jag bodde där. man, så bra jag hade det. jag saknar det landet helt sjukt mycket, kände mig som hemma. har foton därifrån ovanför mitt skrivbord så jag ska känna mig motiverad; plugga på så kommer du en dag att få återvända.