blood on the dance floor.

"sun comes up on this new morning
shifting shadows, a songbird sings
and if these words could keep you happy
I’d do anything"...

i dag är en seg dag, jag kan inte göra någonting p.g.a. min fot. stukade den rejält i går när jag var i stan. missade sista trappsteget i en trappa, så ramlade och vred till foten i en sjuk vinkel. en snäll man frågade iaf hur det gick, och jag svarade att det gick bra även fast jag kände hur tårarna var på väg. jag har vanligtvis hög smärttröskel och brukar normalt inte klaga över skador, men just då gjorde det riktigt ont. jag kämpade mig fram några steg till en trappa nere i tunnelbanan där jag satt i några minuter och tog igen mig. som tur var skulle jag träffa mamma, så jag haltade mig till t-banan, åkte till slussen och hängde på hennes axel hela vägen hem. vi tyckte det var bäst att åka till akuten och kolla foten eftersom den hade svullnat upp riktigt ordentligt på ovansidan, så mamma hämtade bilen, and off we went. på sjukhuset skjutsades jag runt i en rullstol (lame, jag hatar att känna mig hjälplös) eftersom jag inte kunde (och fortfarande inte kan) stödja på foten, men efter röntgen konstaterade läkarna att jag iaf inte hade brutit nåt men hade dragit på mig en rejäl stukning. svullnaden på min fot är blod/vätska som samlats, men hellre det än ett brutet ben. läkaren förstod dock inte hur jag hade lyckats stuka själva foten och inte fotleden, och det gör inte jag heller...

aaaanywho. i dag har svullnaden iaf gått ner lite, men foten är fortfarande helt blå och lindad, och jag tar mig fram med hjälp av kryckor just nu. dock lär jag inte ta mig utanför hemmet förrän svullnaden har gått ner helt (förutom i morgon, då ska jag till tandregleringen). suck. det är så dålig tajming på allt. i går skulle jag och mamma gått på museum, och i dag skulle jag jobbat (jag behöver verkligen pengarna)/ev. åkt till grönan, men istället blir jag hemma. jaja. man ska inte klaga, det kunde varit värre. förhoppningsvis går svullnaden ner helt snart och foten blir som vanligt igen. tyvärr lär det dröja innan foten blir helt bra, och i vissa fall återställs man aldrig helt efter en stukning. bara för att jag har sån otur gällande sådana saker kommer det säkert hända mig... men nu ska vi inte vara såna. det enda positiva med situationen är väl att jag iaf har tid att plugga, det är i stort sett det enda jag kan göra just nu.

lätt att denna låt ska spelas på min begravning (inte för att jag planerar att dö snart, men ni fattar). jag tycker den vore passande. introt är ett av de vackraste jag vet, ni måste lyssna: